Varje gång jag tittar ner på min arm så får jag som en stråle som går genom kroppen för att jag ångrar mig så mycket.

Men ändå på ett sätt, så är det en del av mig, det hjälper mig ibland.

Det påminner mig själv om hur jag hade det då, men att alla kan få det bra bara man försöker.

Att det är inte så svårt som det verkar, man måste vara sluta tycka så förbannat synd om sig själv.

Sluta sätta kompisarna före ens egen hälsa, sluta se allt dåligt i det bra, och i stället börja se det bra i det dåliga.

Och låta det bra vara bra.

Tillslut lyckas man. Det lovar jag.

Och jag ångrar att jag provade att röka ens, det måste nog vara det dummaste jag någonsin gjort.

Det är samma sak där, jag hade verkligen inte velat (om jag hade haft barn) att mitt fjortonåriga barn skulle röka och hålla på med sånt..

Barnen och föräldrarna har så olika synvinklar på det hela.

Men man lär sig förstå båda tillslut.

Och jag ångrar att jag kallade vissa personer "bästa vän" när jag idag insett att det var dom som hade sämst inverkan på mig.

Och sen finns det så mycket mer.