ta er tid att läsa så kanske det blir lättare att förstå.
jag har inte mått bra , som många vet, i några år.
är 13 år nu. så det är ju helt sjukt. att jag mår som jag gör.
förra vintern var det nog värst. jag åt ingenting. ingenting alls. man såg alla ben i kroppen på mig.
och det var för att jag tyckte jag var så otroligt tjock. jag jämförde med alla andra, alla i min klass.
mina kompisar som jag var med på fritiden osv. folk som var äldre än mig som var smalare.
jag jämförde med alla jag kunde hitta. och det spelade liksom ingen roll vem det var. jag var tjockare liksom.
i spegeln såg jag inte annat än fläsk, det var även då jag började skära mig. det fanns en person som stöttade mig. som aldrig svek mig. men då han försvann sket jag i allt. då åt jag inte. allt blev så mkt värre.
då jag skärde mig blev det djupare och djupare. mamma och pappa började förstå lite bättre varför jag inte åt.
jag började nämna hemma att jag tyckte jag var tjock. pappa berättade mkt om vad som hände då man inte åt.
jag åt ingenting och tränade mkt.
kroppen förbränner inget fett när man inte äter och tränar, den förbränner alla muskler och allt annat, man blir inte smalare tillslut, magen svullnar upp iställer för att försvinna, man blir tjockare, och hur lite man än äter och hur mkt man än tränar då, spelar det ingen roll. tillslut har kroppen inget att ta av, så då tar den av allt annat. muskler, och resten som finns. det är ju sjukt. att just det hände mig. och än idag tycker jag att jag är tjock.
och speciellt när jag jämför med då. mamma och pappa började tvinga mig att äta.
det blev bättre, men jag åt inte som jag gjort förut.
och även fast jag vet precis vad som kan hända om man inte äter som man ska, så väljer jag att inte äta.
jag vet vad som kan hända, hur man kan börja må, vad man kan få för sjukdomar,
man kan bla börja tappa hår/tänder/naglar, man kan förlora mensen och inte kunna få barn då man blir vuxen (om man fått mens) , skinner hänger, och man ser alla ben i kroppen, ryggrad osv, man får kalla händer och fötter, fryser ofta, får lätt blåmärken, får slitet hår och dålig kvalitet på det, och tappar det lätt. går på toa efter maten, eller kräks upp det man ätit. osv.
jag vet allt det dära. men ändå kan jag inte äta. jag vet vad jag kan utsätta mig själv för.
jag har läst mkt om det. är inne på sidor, har sätt tjejer som drabbats av det. och det ser inte bra ut att vara så smal som dom är. men jag kan inte äta. jag får en sån stor ångest. känns som jag går upp flera kilo varje gång jag äter. och känns som att jag inte är värd mat. som att jag måste staffa mig själv genom att inte äta.
jag slutade med självskadebetende för att så många blev oroliga. min familj mina vänner och lärare, och folk i min omgivning. jag slutade skära mig precis innan det höll på att gå riktigt illa.
men det handlar om vilja. vill man inte själv går det inte.
får ofta återfall då paniken och ångesten kommer, och jag sitter med kniven / rakbladen eller vad jag tar, och vill inget hellre än att dra ett streck på handleden. men då kommer alla röster upp i huvudet. alla ansikten på dom jag lovat. och inte kan svika. jag är otroligt stolt över mig själv faktiskt att jag inte skadat mig själv på så länge.
att jag klarat det. det trodde jag inte. har varit så klen. inte vågat stå upp för mig själv.
bara tagit skiten , och skyllt allt på mig själv. jag blev liksom lugn av att skära mig.
nu finns det inget jag kan göra när paniken och ångesten kommer.
jag vill bara skrika och gråta. jag gråter, men jag skriker inte, förutom då ingen hör.
jag vet aldrig vart jag ska ta vägen. och när jag ser andra som skärt sig. så tänker jag.
dom måste ha riktigt bra andledningar till att göra det. när jag själv kan mina egna, och vet hur det är.
och ibland om man frågar
- varför har du skärt dig ?
så svarar mågna, jag vet inte, kul..
och då blir man så arg/ledsen, osv. får mera ångest. man vill inte att dom ska göra sånt.
ofta skär man sig om man mår dåligt. jag har mått otroligt dåligt.. jag mår dåligt.
men jag har kommit på ljusare vägar. sen jag träffade nya vänner efter att ha förlorat den bästa jag hade.
jag vågade inte lyfta blicken från mina egna fötter på ett halv år utan han.
sen träffade jag rut, jacke, wille, niki och andra. och dom lyser upp mitt liv så otroligt mkt.
jag är så jävla glad att jag träffat dom. jag kan prata med dom om något händer. jag vet att dom inte sviker mig.
allt som varit så mörkt , har dom tänt.
och när mina vänner säger att dom är tjocka. så får jag sån stor ångest igen då jag tittar på mig själv.
för om dom är så smala, smalare än mig osv. så undrar man ju vad dom ska tycka om mig..
det känns inte bra alltid. verkligen inte ofta..
och när jag säger att jag är tjock. så spelar det ingen roll vem som jag jämför med.
i mina ögon är jag större än alla.
det låter sjukt jag vet. men så är det. jag kan säga att jag är tjockare än alla. och jag menar det jag säger.
jag ser inte skillnaden. jag ser bara mitt fläsk. jag gråter ibland, för att alla är så smala. och så kommer jag..
jag vet inte hur mkt till jag orkar. för det är verkligen inte bra nu.
vill inte äta mera. vill inte leva. vill skära mig. jag vill verkligen. men jag ska inte.
jag ska vara stark. som jag varit länge nu. fattar inte att jag orkat när jag tänker tillbaka.
för vem gör jag det, er eller mig själv ?
jag vill inte. men jag gör det. så det måste ju vara för er , hade jag gjort det för mig själv hade jag inte suttit hära nu. då hade jag varit under jorden. i en kista. och vakat över er. älskat er.
för det är ända sättet för mig att bli fri. fri från skiten.
kommer aldrig berätta andledingarna till varför jag började så här. varför jag började skära mig, varför jag började må som jag gör, varför jag slutade äta. osv. allt som är.
nu har jag berättat mkt privat om mig själv. så det hära får räcka.
det är ju en beskrivning om hur jag lever iaf.
vet att bilden varken är vacker eller ny.
gammal bild. innan allt tror jag. eller precis i början .
såg helt sjuk ut i ansiktet ;s saknar håret :(
tänkte ladda upp bild på hur jag såg ut då allt var skit. men det gör jag inte.
ni får nöja er med texten, ha de bra :)
och snälla tänk på det som står, säg inte att ni är tjocka då det är det sista ni är, skär er inte.
allt blir bara värre..
pussåhkjaamh / emmas
emma jag vet att de inte hjälper men du är helt sjukt smal ibland när jag ser dig tänker jag hur smal kan man va? jag själv brukar tycka jag e tjock men så fort jag säger de innför nän får jag höra '' du e ju jätte smal'' men de brukar inte hjälpa så mkt... men nu för inte alls länge sen har jag börjat tänka om och jag tänker att jag är bara mig själv och ingen annan jag vill bara vara jag ingen annan. jag är så nöjd med mitt liv att jag inte har förlorat mer änn en vän i mitt liv och jag hoppas att de inte blir fler... iallafall du är en väldigt älskad person av många, förut sa du att du inte var så om tyckt på hertsöskolan men just nu låter de mer som att du är en av de mest älskade där....
iaf så kmr jag älska dig så länge jag lever och kmr aldrig släppa dig, du vet att jag är här om de behövs, älskar dig emma strömbäck <3.
de här du skriver om käns om de var jag. jag har de här känslan men jag skär mig inte för jag vill inte visa hur jag mår. på utsidan så är jag nästan alltid glad när andra ser min. men på insidan mån jag skit och jag har ingen att berätta för hur jag mår men jag klarar mig. vill vara anonym vet att folk kan tycka de är korkat men de är ba så. vill bara berätta att de är folk som känner presis som du och en av dom är jag